En dröm hade varit att träffa konstnären bakom konstverket som prydde in- och utfarten från staden. Vad tänkte han, var fick han inspirationen ifrån? Kan svamparna vara en del av förklaringen? Svaren lär förbli outtalade då jag ej kunde finna hans signatur, men drömmen lär fortsätta att drömmas.
Något mer lättbegripligt var det som den här killen höll på med. Han bakade byns frukostbröd med en enorm elegans. Brödet pös upp som en ballong där, mitt i det varma och dofterna fyllde våra näshålor och fick saliven att rinna en våning ner.
Arabernas gästvänlighet är enorm, mannen i vitt bara tog tag i oss och drog in oss i bageriet och sedan bjöd han på en påse bröd. Killen som bakade var kanske inte lika road eftersom det var hans bröd som bjöds iväg, obetalt.
Vilken elegans, en bild som kommer att ge doft- och smakförnimmelser för alltid.
Kompisar på väg ut på äventyr. David och Ella.
Försent upptäckte vi den uttorkade ödlan. Trots många försök fick vi till slut ge upp och ödlan anslöt till de andra ödlorna i ödlehimlen.
Högst upp vid ett fort i Al Ula. Runt omkring kunde man se de gamla ruinerna av en stad.
Det var väldigt grönt längs med wadin. Dadelodlingarna gav rikliga skördar och det var en lisa för ögonen att skåda det gröna.
Gamla staden, förr kallad Hegra, höll på att ställas i ordning så att turister skulle kunna komma och ta del av den arabiska historien.
Det var riktigt svalt att promenera i gränderna och man kunde riktigt känna historiens vingslag.
Här bränner solen tegel som är gjord av lera och vass.
Vår guide Abdul Karim. Han var engelsklärare på en byskola i veckorna men ville starta en egen guidefirma. Hoppas att det går bra för honom.
Ännu mer gammal stad. ca 800 år berättade Karim att den var.
Målningar från stenåldern.
Precis nedanför dessa gamla stenåldersmålningar låg en stor lastbilsparkering och det kändes inte direkt som om man vårdade just det här fornminnet så bra.
I bergen hade man man grävt ut det man tror skulle vara gravplatser till en gammal befolkning som bodde här x-antal år f.kr.
De här gravplatserna kallades lejonkamrarna just för att de var dekorerade med lejonhuvuden.
En kväll njöt vi solnedgången vid en klippa som kallas för elefantklippan.
Abdul Karim förbereder för en enkel fika. Solnedgången var magisk.
Vackra berg.
På det här bordet förbereds te för bjudningar. Ett av de finaste borden i ett av de vackraste tälten.
Överallt hittar David kompisar. De spelar fotboll, leker kull eller något annat. Språket är sällan något hinder.
David i en av gravkamrarna.
Vilken balansakt. Känns som om klippan skulle rasa bara man blåste lite lätt på den.
Vilket jobb! En grav som skulle bi enormt pampig. Den blev dock aldrig färdig. Nabateerna som bodde i trakten måste ha slitit hund för att färdigställa alla gravar.
Fler gravar.
Man blir nästan tårögd av detta poem skrivet på arameiska, framförallt det överraskande slutet får det att rycka lite extra i ögonvrån eller hur?
Glada och nöjda turister som alla varmt kan rekommendera Madain Saleh som resemål.